Väkommen

Tänk dig att det finns en bank som varje ny dag sätter in 86.400 kr på ditt konto.
Men det du inte använder under dagen får du inte föra över till nästa dag.

Vad skulle du göra då? Ta ut varenda krona, förstås!

Alla har en sådan bank och den kallas TID.
Varje morgon sätts 86.400 sekunder in på ditt konto och varje kväll skrivs det belopp av som du har undlåtit att investera i ett gott syfte.
Ingenting skrivs över till nästa dag och någon övertrassering tillåts inte.

Varje dag öppnas ett nytt konto åt dig. Varje kväll förstörs alla handlingar.
Om du misslyckas att använda din tilldelning så är det bara du som ansvarar för det.
Det finns ingen väg tillbaka. Du måste leva i nuet på dagens insättning.
Investera det på bästa sätt i din hälsa, lycka och framgång.
Tiden rinner iväg.
Gör det bästa av dagen.

Ibland tycks det finnas svar på alla frågor, ibland är boken lättläst.

Enligt mig är det oftast de svårlästa och gåtfulla böckena som är bäst. Där du måste vrida och vända på raderna för att de ska få en mening, när du måste gräva ner i djupet av dig själv för att hitta svaret, när du får "kämpa" för att få ett lyckligt slut...det är då de är som bäst!

Men ibland känns boken oändlig och helt utan mening. Hur många sidor och kapitel ska passeras innan svaret uppenbarar sig? Hur länge ska du skumma igenom för att finna spänningen, spänningen som leder dig någon vart?

Det är i vissa fall omöjligt att veta, om inte recensionen är publicerad.

Men vill man veta innan vad som kommer att hända eller vill man att nyfikenheten ska driva en vidare?

Jag vet inget riktigt klart, men har inte kommit så långt i min bok för att avgöra och sätta fingret på "det" än heller. Jag drivs av utmaningen att få reda på, av nyfikenheten till att klara målet.

I min bok finns inget slut recenserat, den är fortfarande under produktion. Jag är en författare som lever nuet och tänjer gränser för att få ett kryddigt innehåll som väcker intresse...

Jag saknar,saknar mycket och många på olika sätt. En kram, en fråga, ett skratt, ett hårstrå i ögat, att vara säker på en framtidsfråga, att vara nära till hands, att finnas till...ett gräl, en trång toalett, rötter, ja det är mycket som kommer och går här i livet. Vi blir äldre och funderar olikt vi funderat tidigare och kommer fram till annorlunda svar nu än då. Det är positivt att vi ser på vardagen ur olika vinklar annars hade inte mycket varit intressant, hade jag kunnat fortsätta i samma spår som jag planerade för en längre tid sedan?. En utstakad väg där jag vet vad som bör göras för att komma vidare. Att strunta i hur omgivningen påverkar mig och ändå fortsätta "framåt".

Jag vill påverkas och förändras, jag vill fortsätta förundra mig själv-det gör mig glad. Jag är nyfiken på livet, framtiden, vad den kan ge mig. Vad det kan bli utav mig förutom den kvinna jag blivit/är idag.

När jag sluter mina ögon efter en av 365 dagar på ett år, ett år i mitt långa liv, så samlar jag alla intryck och funderar på vad dessa kan göra för mig. Kan jag ta med mig något positivt till den otroligt stora ryggsäck jag redan bär? Den är inte tung, inte för tung, den är bara otroligt stor och rymlig. Den är skräddarsydd för Frida Boström och kan inte säljas för något pris i världen. Det är en sådan ryggsäck som skulle vara ovärdelig att återfå vid en brand, ifall den var av äkta materia. Så fundera och hoppas ni känner att den hänger där, att den påverkar vilka vägar som väljs och kommer att väljas. Det kan vara bra med lite extra motion..så ta ibland den långa uppförbacken!


Vad har ni i Er ryggsäck?

Ge aldrig upp, du får ej ta slut,
du måste gräva, för att finna vägen ut.
Släpp aldrig hoppet, det är det bästa du har,
nere i djupet, där hittar du svar.
Öppna och se, vad världen vill ge,
lös problemen, fortsätt att le.
När andra sviker, när du springer så benen viker,
då har du dig själv, ett rent ark, som du på bästa sätt med tiden färgar & viker!
Du är dig själv, din bästa vän...

"Om du kunde styra, vad skulle du först och främst ge världen?"
-Jag skulle på något sätt vilja åskådliggöra för människan om hur viktigt det är att älska varandra och livet och därför ta vara på nuet och världsfred...? 

Något så fint i kanten kan vara riktigt sant.

/Frida

..där vardagen flyter på och tiden rinner iväg. Man nöjer sig med det alldagliga, det tillgängliga och ser inte bortom. Normer, vanor och talesätt förblir de som de alltid varit.

Lycklig?

Att våga se bortom är ansträngande och kräver mod.

Ska kunna ta rädslan som  sköljer över när sanningen uppenbaras. Se in i djupet och inse möjligheten att gå vidare, att utforska, ta ett kliv ut i osäkerheten. En osäkerhet som förhoppningsvis driver dig dit du vill. Göra det otänkbara, "omöjliga", ovanliga....the road goes on.

Blunda och gå in i dig själv, se självständigheten och möjligheterna..

Så mycket, men så tomt. Hela jag är full av känslor, obeskrivbara i detta nu.
Att sitta med tom blick och vilja se är inte lätt..
Just nu vet jag inte vilka ord jag ska uttrycka mig med men ändå så skriver jag. Rörelsen i fingrar och vetskapen om att jag skriver hjälper mig att tänka och dyka djupare.
Så det jag egentligen ville få fram uppenbarar sig för mig under tiden..vilket var att ibland kan den som vet så mycket och trivs fantastiskt bra drabbas av det väldigt vanliga "syndromet" att tappa kontrollen och bara stirra med tom blick.

Jag som står "stadigt" vet inte längre lika mycket som jag vill. Hur ser framtiden ut? Hur kommer jag dit? Vilka val måste jag göra för att ta nästa kliv?
Stora frågor med komplicerade svar. Svar som du kanske vet är de bästa, men är krävande att inse..

//Frida

När botten är nådd
Hur långt kan man gå?
Hur lågt kan man sjunka?
Hur kasst kan man må?
Det känns förjävligt men det börjar bli lite bättre
När man tappar fästet och trillar ner så måste man klättra upp igen

Jag svär om jag bara kan klara idag
så ska jag ta mig i kragen och vara så glad



I´m going to get over you one day and at that very moment it will be to late, maybe then you will wish that you allow me to catch you